Jag hade en väldigt god vän under många år från jag var cirka 10 år och ända till 2004, hon hette Sara och vi delade allt!
Problem om killar, kläder, ja allt som tjejer gör.
Vi smygrökte och snattades godis och gjorde hyss och hade alltid kul ihop och då menar jag ALLTID!
Men Sara led av Borderline störning som gjorde henne självdestruktiv och väldigt deprimerad och i perioder självmordsbenägen. Men jag kände henne utan och innan så jag (vi) gjorde alltid det bästa av situationerna.
Våra hundar lekte alltid som galningar och de trivdes också ihop.
Men när Sara blev äldre och var ensamstående mamma till sin dotter så mådde hon sämre och sämre.
Sara blev tvångsinlagd på Danderyds Sjukhus i månader på psyket.
Saras dotter Enya bodde mera hos mormor än hos Sara mot slutet och Sara valde att ta sitt liv hemma i sin lägenhet runt Mors Dag 2004.
Sara fick tag i en massa tabletter och somnade sakta in på sitt toalettgolv i sina egna spyor.
Hon hittades av sin mamma Karin som "kände på sig" att något hade hänt!
Varför kan psyksjuka människor inte få bättre hjälp i Sverige?
Är man utskriven så ska man klara sig själv?
Enya bor idag hos sin mormor i Vallentuna där Sara också ligger begravd!
Tiina
24 augusti 2011 20:25
Men aj, inte en till rakt in i hjärtat :( Stackars, stackars Sara! Och stackars Enya. Kram!
KAT
27 augusti 2011 02:45
F´låt :))
kraaaaam
Ninz
26 augusti 2011 00:30
Sara slipper idag alla smärtor, men sättet hon fick ta till för att bli av med dem, är grymt. Kvar finns hennes barn som saknar sin mor varje dag! Livet är tufft för dem som lever kvar & som älskar dem som går bort, för alltid ♥ R*I*P Sara
Kram
http://ninz.bloggagratis.se
KAT
27 augusti 2011 02:46
RIP Sara....
Kram kram
Anneli/Lotus
26 augusti 2011 19:24
Jag hade en underbar systerdotter som hade liknande problem hon skrek efter hjälp, stod med sin bror utanför akuten och han bedyrade att hon måste läggas in, det pågick i många år men till slut orkade hon inte heller, hon tog tabletter och somnade i sin säng ensam och hittades sen av hennes bästa vän hon. Det var det värsta han varit med om, jag blir så ledsen när jag hör att någon mår så dåligt och inte kan få rätt hjälp. Det gör fortfarande så ont när jag tänker på henne så tårarna rinner ibland en idag. Hon stod mig väldigt nära..
Kram tungt att mista någon man håller så mycket av. Kram
KAT
27 augusti 2011 02:47
Ja det spelar verkligen inte någon roll hur många år sedan det hände.....Tårarna kan rinna i alla fall ibland!
Kram
Sandra
31 augusti 2011 23:32
En väninna till mig hoppade nyligen ner från ett våningshus i ett försök att ta sitt liv. Hon fick ingen hjälp innan dess. Innan hon hoppade från ett höghus. Hon blev förlamad och känner idag ett starkare förakt mot sveriges psykvård än vad hon känner dödslängtan. Det är verkligen hemskt.
Jag beklagar sorgen efter Sara. För dig, hennes mamma och hennes dotter.
http://sandrawingfors.blogspot.com
KAT
1 september 2011 23:30
Nej vilken hemsk historia du berättar. Hoppas att din väninna mår bättre idag trots förlamnningen.
Tack för inlägget:)