Jag hade en väldigt god vän under många år från jag var cirka 10 år och ända till 2004, hon hette Sara och vi delade allt!

Problem om killar, kläder, ja allt som tjejer gör.

Vi smygrökte och snattades godis och gjorde hyss och hade alltid kul ihop och då menar jag ALLTID!

Men Sara led av Borderline störning som gjorde henne självdestruktiv och väldigt deprimerad och i perioder självmordsbenägen. Men jag kände henne utan och innan så jag (vi) gjorde alltid det bästa av situationerna.

Våra hundar lekte alltid som galningar och de trivdes också ihop.

Men när Sara blev äldre och var ensamstående mamma till sin dotter så mådde hon sämre och sämre.

Sara blev tvångsinlagd på Danderyds Sjukhus i månader på psyket.

Saras dotter Enya bodde mera hos mormor än hos Sara mot slutet och Sara valde att ta sitt liv hemma i sin lägenhet runt Mors Dag 2004.

Sara fick tag i en massa tabletter och somnade sakta in på sitt toalettgolv i sina egna spyor.

Hon hittades av sin mamma Karin som "kände på sig" att något hade hänt!

Varför kan psyksjuka människor inte få bättre hjälp i Sverige?

Är man utskriven så ska man klara sig själv?

Enya bor idag hos sin mormor i Vallentuna där Sara också ligger begravd!